… At one point during the war, my family managed to send me a message, to tell me that rebels had come to our home town Foya in Lofa County. It was in the early part of 1990 and they had attacked our village. One of the first to encounter the rebels was my brother, Raymond. As in many other cases, the rebels wanted to create fear in the communities and set examples which would give them the power they wanted. Raymond unfortunately became a victim of this. They did not kill him straight away. They took one finger and chopped it into small pieces, and then moved on to cutting the other parts of the body, piece by piece. His body parts were dispersed around the village.

Some friends later collected pieces of the corpse and dug a temporary grave in the nearby grassy area in which his pieces were placed and covered with dirt. In our culture we want to make sure to bury the bodies of our deceased family members, of reasons of respect. I hurried to my community, and with my bare hands, along with other sympathizers, I collected the parts of the body that was my brother. I wanted to give Raymond a dignified burial.

A night after giving his burial, I dreamed of him. He appeared in my dream and said the following to me: Look Bill, thank you for what you have done. Do this for as many more people as you can. He suddenly turned away, waving to me and looking very happy and peaceful. Everything I do since that day, all the peacebuilding projects, all my travels around Liberia, all the trainings, the dialogues and my entire professional journey, I do it for Raymond.”

En kompakt tystnad i rummet tar vid efter Bills ord, endast luftkonditioneringens vibrerande bakgrundsljud hörs. Vi sitter i en ring i ett ganska formellt konferensrum i Paynesville, strax utanför Liberias huvudstad Monrovia, som vår grupp börjat göra till sitt. Mellan oss på golvet ligger ett stort papper fasttejpat, där vi dagen innan under skratt målat kartan av Liberia och dess 15 län. Jag tänker på mina egna bröder hemma i Sverige, jag tänker på våldets meningslöshet och brutalitet. Jag fylls av medkänsla för min nya kollega, jag tänker på hans mod och hans starka övertygelse. Jag ser mig omkring. Fastän ingen säger något är allas närvaro total, och ordlöst ger alla sitt stöd till Bill.

Bill, eller William Saa som han egentligen heter, är en liberiansk fredsarbetare som FBA anlitat som resursperson i vårt arbete med Conflict Prevention Leadership Programme, där 15 unga fredsledare från samtliga län i Liberia ingår. I början av februari organiserade vi det första av tre utbildningstillfällen som kommer att hållas under 2018. Syftet med programmet är att stärka de unga fredsledarnas förmåga att bidra till en mer hållbar och lokalt förankrad fred i Liberia.

Inbördeskrigen 1989-2003 som påverkade Bill, våra programdeltagare och hela Liberia, är sedan länge avslutade. Idag är Liberia ett mer stabilt land. Våldet är inte längre vardag på samma sätt, och hösten och vinterns demokratiska val och den fredliga maktövergången från en president till en annan ses som en stor framgång. Kvarstår gör dock flera av grundorsakerna till att konflikten en gång bröt ut. Det skapar än idag spänningar, något som Bill och de unga lokala fredsledarna är fast beslutna att förändra.

Bland den unga befolkningen – så många som närmare 70 procent bedöms vara under 30 år – är arbetslösheten utbredd och möjligheterna att delta i samhällsbygget är begränsade. En annan utmaning som kvarstår är att makten är starkt centraliserad till huvudstaden Monrovia. Inom FBA:s arbete med Sveriges biståndsstrategi för Liberia, där jag ingår, har vi därför en målsättning om att genomföra insatser som även kommer människor utanför huvudstaden i Liberia till del.

Conflict Prevention Leadership Programme (CPLP) är en sådan insats. Idén utvecklades av FBA tillsammans med fyra liberianska fredsorganisationer, som arbetar med och för unga. De 15 deltagarna representerar alla någon av organisationerna. De är åtta kvinnor och sju män, mellan 18 och 33 år gamla. Mångfalden är stor i gruppen, exempelvis vad gäller utbildningsnivå, familjebakgrund, etnisk tillhörighet och tidigare erfarenheter. Deltagarna har också mycket gemensamt, och för mig sticker en sak ut – samtliga deltagares starka engagemang för att bidra till fred i Liberia, inte minst på lokal nivå i deras hemorter.

Flera av deltagarna i CPLP driver så kallade peace clubs på skolor, medan andra medlar i gränskonflikter eller genomför utbildningar i konflikthantering. Syftet med CPLP är att ge inspiration, självförtroende och öka dessa unga lokala fredsledares kapacitet att driva sina initiativ för att bygga långsiktig fred. Under det första utbildningstillfället fokuserade vi mycket på att bygga relationer och förtroende i gruppen, för att lägga grunden till en välkomnande och öppen atmosfär som kan bidra till lärande och nätverksbyggande. Genom erfarenhetsutbyte, övningar och reflektion lärde vi oss alla mer om dialog, ledarskap och konfliktförebyggande, och deltagarna fick öva sina praktiska färdigheter.

Bill delade med sig av historien om sin bror under den halvdag som vi ägnade oss åt så kallad storytelling. Under detta pass fick vi alla dela berättelser som format oss till de vi är idag. Deltagarna delade historier om förlorade eller frånvarande fäder, om krossade drömmar om att kunna slutföra högstadiet eller att läsa till läkare, om människor som inspirerat dem att arbeta för fred, om hur de drabbats av sexuellt våld under och efter kriget, om initiativförmåga och motståndskraft. Storytelling handlar inte bara om att lära känna varandra och att bygga förtroende mellan människor, utan det är också en metod för att öva på att vara helt och fullt närvarande och att lyssna aktivt på andra.

Det är en ynnest för mig att få jobba med och följa deltagarna Aletha, Allen, Blessing, Boakai, Cecelia, Emily, Fatu, Isaac, James, Jefferson, Ruth Fatu, Sarifina, Sayennoh, Steven och Terry. Tillsammans driver vi CPLP framåt. Eller, som vi numera kallar programmet informellt – ”Project Raymond”.