”Vad gör just dig lämplig att ansvara för FBA:s insatsförberedande utbildningar?” hörde jag min blivande chef, Maria, fråga mig under anställningsintervjun.

Jag våndades när jag fick frågan. Att vara ansvarig för att andra människor i möjligaste mån är rustade för sina kommande uppdrag i främmande miljöer, som i varierande grad är att betrakta som påfrestande och farliga, är enligt mig att visas ett enormt förtroende.

Sannolikt satt jag där och skruvade på mig, orolig som jag var att mitt svar skulle missförstås. Jag hade nämligen bestämt mig för att svara helt och hållet ärligt.

”Jo”, började jag efter en stunds tvekan, ”under min egen utlandstjänstgöring misslyckades jag med så mycket, jag kände mig ofta maktlös, och jag misskötte kontakten med mina anhöriga vilket gjorde det svårare för mig att komma hem.”

Om Maria nu missförstod mig, missförstod hon mig tack och lov rätt. Någon vecka efter intervjun ringde hon och erbjöd mig tjänsten.

Så nu arbetar jag sedan nio månader tillbaka på FBA, som i skrivande stund har personal i totalt 29 insatser i 20 länder. De utsändas uppdrag är av minst lika skiftande karaktär som de miljöer de verkar i. Vi har Julia, som nyligen bytte stationeringsort från Kabul till Mogadishu, Henry som efter flera år i Georgien just har landat i Irak, Anna och Helena som arbetar för EU:s utrikestjänst i Bryssel, och Idil och Basair som arbetar som observatörer i Hebron på Västbanken. För att bara nämna några av våra 71 utsända.

Mitt uppdrag är att arrangera insatsförberedande utbildningar för personalen som ska sändas ut, med både skräddarsydda och generiska pass. Vi tar till exempel upp uppförandekod, personlig säkerhet, och information om den specifika insats och det land som den utsända ska arbeta i. Vi diskuterar både högt och lågt. ”Finns det svenskt kaffe på hotellet?” varvas med teknisk information om skyddsvästar och genomgångar av lokala sedvänjor.

Personerna som går utbildningarna är högt kvalificerade. De har redan klarat av urvals- och anställningsprocesser, och utbildningen är det sista steget innan deras utlandstjänstgöring börjar. Ibland frågar jag mig vad jag egentligen ska kunna lära dem.

Jag, som är kriminolog i botten, och som endast har varit på ett utlandsuppdrag tidigare. Jag arbetade som säkerhetsrådgivare i Liberias största fängelse. Initialt var ett av mina uppdrag att utbilda en insatsstyrka i fängelset, men så kom ebolaepidemin och hela Liberia lamslogs. Tillsammans med mina kollegor byggde jag då upp och drev en karantänenhet för intagna med symtom. Och ja, jag var rädd. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Samtidigt kunde jag kanalisera min rädsla i febril aktivitet. Mina anhöriga däremot, de var kvar hemma i Sverige i ovisshet. Deras ångest, orsakad av mitt beslut att stanna kvar i Liberia trots ebolan, och förvärrad av min bristfälliga kontakt, har jag i viss mån fortfarande svårt att förhålla mig till.

Andra misstag jag begick har jag efter hand smält och faktiskt också lärt mig mycket av. Som att jag på eget bevåg installerade elektriskt ljus i fängelsekorridorerna utan att först införskaffa myggnät till cellgallren – och detta i malarians Västafrika! Efter några panikartade turer till marknaden och med god hjälp av Internationella Rödakorskommittén (som även i övrigt var värdefulla samarbetspartners) löste sig situationen och tack och lov gick allt bra.

Eller som att jag låste in både mina bilnycklar och nycklarna till mitt kontor i fängelset just den dag då jag skulle hålla en dragning för de liberiska kriminalvårdarna om vikten av säker nyckelhantering. Det var helt klart en plump i protokollet. Men saken är den att misstag sker, och kommer alltid att göra. Visar man sig bara benägen att ta dem för vad de är och förstå vad som orsakat dem, ja, då kommer de att hjälpa en att utvecklas både professionellt och som person. Det är jag övertygad om.

Att jag i perioder misskötte kontakten med mina nära och kära i Sverige går däremot inte att skratta åt. Jag har själv varit hemmavarande (och orolig) anhörig till en person som varit borta på utlandsuppdrag, och vet vilken vånda det innebär.

Därför försöker jag lyfta frågan i slutet av alla insatsförberedande utbildningar jag håller. ”Glöm inte att det någonstans sitter människor och tänker på dig, som är stolta över dig och som oroar sig. Ring dem, skriv mejl, brev, SMS eller skrik lungorna ur bröstkorgen om du vill, men glöm dem inte. Du kommer nu att resa till en plats där du verkligen behövs, men du lämnar också ett sammanhang bakom dig där din frånvaro kommer att kännas.”

Sen är den insatsförberedande utbildningen slut och jag tar farväl av deltagarna som snart kommer att befinna sig på olika platser i världen. Men vi fortsätter ofta att hålla kontakten. Och när Susanna i Mali skriver ett mejl och berättar att hon just nu sitter i en taxi och tittar ut över en skymning som liksom rinner ned över den väldiga Nigerfloden, eller när Fallckolm i Georgien delar med sig av ett nytaget och nästan osannolikt färgsprakande fotografi från Mtskheta, då blir jag så stolt att jag för en stund blir odräglig.

För någonstans har jag varit med och rustat dem för att kunna utföra sina viktiga uppdrag. Och för att undvika misstaget att glömma dem där hemma.