Den 20 december 2017 presenterade Sveriges försvarsberedning sin rapport ”Motståndskraft”. Enligt rapporten utgör samhällets motståndskraft en grund för säkerhet. Den enskildes eget ansvarstagande är en viktig del av samhällets förmåga att motstå och lindra konsekvenser av eventuella kriser och störningar.

När jag läste rapporten kom jag att tänka på när jag arbetade för FN:s humanitära samordningskontor i Goma, Demokratiska republiken Kongo (DRK). Goma – den vackra, kaotiska och sönderskjutna staden med förmodligen historiens största FN-styrka på plats. Där befolkningen lever inte bara i skuggan av våldsamma oroligheter utan även vid foten av den aktiva vulkanen Nyiaragongo. 2002 var det senaste utbrottet. Vid ett vulkanutbrott riskerar också mängder av metangas som finns i den närliggande Kivusjön att frigöras, och förgifta luften med dödliga konsekvenser för befolkningen. Vulkanutbrott, gasutsläpp, demonstrationer. Det finns mycket att behöva vara förberedd på.

Inne i staden Goma är det idag lugnt men situationen kan närsomhelst förändras. Valprocessen som pågår i DRK leder ofta till oroligheter och sammandrabbningar mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor. President Kabilas mandat gick ut i december 2016 men valen som skulle ha hållits har ständigt skjutits upp, vilket leder till frustration och missnöje.

När jag bodde i DRK besökte jag flera krigsdrabbade områden. I provinserna Tanganyika och Sydkivu såg jag de humanitära kriserna som enligt FN idag ligger på samma nivå som Syrien, Irak och Jemen. De östra delarna av landet präglas sedan två decennier av lågintensiv väpnad konflikt, den främsta orsaken till den allvarliga humanitära situationen. Under 2016 eskalerade även konflikter i andra, tidigare mer fredliga, regioner av landet, som Kasaï-provinsen i centrala DRK. Enligt UNICEF lider närmare en halv miljon barn under fem år av svår akut undernäring och riskerar svält detta år, bara i Kasaï-provinsen. I DRK sammantaget är närmare fyra miljoner människor på flykt. Det är landet med flest internflyktingar i hela världen.

Goma-invånarna har infört åtgärder för att hantera återkommande kriser. I stort sett varje familj i Goma och på landsbygden runtomkring staden verkar ha sina viktigaste tillhörigheter packade i stora plastkassar, eller i tygstycken som kan balanseras på huvudet. Om något händer packar man kassen med det allra viktigaste, samlar ihop barnen och flyttar till en släkting eller bekant tills det är tryggt att återvända till hemmet. Enligt FN bor fler än 80 procent av samtliga internflyktingar i DRK hos värdfamiljer som förser dem med boende och mat. Trots att värdfamiljerna själva i de flesta fall har undernärda barn och svårt att försörja sig.

Det finns även de som stannar kvar: Chukudu-förarna (tvåhjuligt fordon i trä) redo att transportera människor från det ena kvarteret till det andra under våldsamheter, och ungdomarna som tar betalt för att ladda mobiltelefoner och andra apparater när elen har gått, med hjälp av bilbatteri eller en liten generator.

Den infrastruktur och det skyddsnät, som vi i Sverige tar för givet, saknas i DRK. Men FBA arbetar med att stärka de krafter som finns för utveckling i landet. Genom vårt fredsbyggarprogram som invigdes i mars förra året stödjer vi lokala aktörer i DRK som arbetar för fred och säkerhet. Statsanställda och representanter från civilsamhället, kvinnor och män. FBA arbetar även med att stödja före detta kombattanter i DRK som ska återanpassas till ett civilt liv. Detta arbete är en av flera nödvändiga komponenter för att förbättra människors säkerhet i DRK. Så att de ska kunna bruka sin jord, gå till skolan och arbetet.

Trots att grundläggande byggstenar i samhället, som förtroende för rättsstaten och myndigheter, knappt existerar i DRK finns ofta en tillit människor emellan. Den enda vägen framåt är att fortsätta stärka den tilliten och få människor att bygga upp fungerande strukturer och institutioner tillsammans. Det förebygger risken för nya kriser, och skapar motståndskraft för att bättre klara de kriser vi redan ser.