Jag sitter i Stockholm och noterar att snön inte har behagat att infinna sig innan julafton. Folk springer runt för att fixa den sista julshoppingen och ljudet av julmusik hörs överallt. Det luktar till och med jul. Det är mysigt och tryggt. Trots detta känner jag mig illa till mods. I mina öron ringer andra toner. Jag känner andra lukter. De senaste veckorna har präglats av oro efter den nya politiska utvecklingen. Jag satt bara för en vecka sedan vid mitt skrivbord intill fönstret när jag plötsligt såg de israeliska säkerhetsstyrkorna mobilisera sig mot palestinska demonstranter. Ljudet av chockbomber fortsatte i timmar och det luktade svagt av tårgas. Jag hade svårt att koncentrera mig på det jag höll på att skriva. Nu sitter jag här i Sverige och försöker känna julstämning, men läser istället om de senaste omröstningarna i FN:s säkerhetsråd och FN:s generalförsamling om Jerusalem.

Inom kort kommer jag att avsluta min 20 månader långa tjänstgöring som utsänd från FBA till Temporary International Presence in Hebron, TIPH, som observerar och rapporterar om situationen i staden Hebron på Västbanken i Palestina. Jag har arbetat som politisk rådgivare i insatsen. Om jag ska summera min vardag och även i det stora hela min vistelse i Hebron så är det ett konstant pendlande mellan hopp och maktlöshet. Maktlöshet och hopp.

Just 2017 har varit ett viktigt år. Det är 100 år sedan Balfour-deklarationen offentliggjordes; Storbritanniens deklaration om att skapa ett judiskt hemland i Palestina. Det är 70 år sedan FN presenterade sin plan för att dela upp området i två nya stater, Israel och Palestina. Det är 50 år sedan Israel ockuperade stora delar av de palestinska områdena (Västbanken inklusive östra Jerusalem, Gaza och Golanhöjderna). Och det är 30 år sedan den första intifadan, det första palestinska upproret mot Israel. Under året som gått har det varit särskilda datum som uppmärksammats. Men det har i praktiken haft lite påverkan på situationen, en verklighet som präglas av ett hårt klimat och alltmer begränsade utsikter för fred och en tvåstatslösning. Inte minst sedan USA:s president Donald Trump i början av december erkände Jerusalem som Israels huvudstad, vilket lett till ökade spänningar och oroligheter.

I Hebron, där jag alltså bor och arbetar, syns spänningarna väldigt tydligt. Hebron ligger i de södra delarna av Västbanken. Det är en av de mest konservativa och mest ekonomiskt starka delarna av Västbanken. Hebronborna är kända för att vara envisa och stolta, och många gör sig roliga över deras släpande och långsamma dialekt. Men Hebron är också känt för att vara en delad stad. En del som kallas H1 administreras av den palestinska myndigheten och har 160 000 palestinier som invånare. En annan del kallas H2 och administreras av israeliska myndigheter. Där bor 40 000 palestinier och 800 israeliska bosättare.

Indelningen gjordes efter en massaker som utfördes av den israeliska bosättaren Barukh Goldstein i Ibrahimimoskén mitt under de pågående förhandlingarna kring Oslofredsavtalet. Massakern ledde till upplopp och därför utformades ett separat avtal om indelning av Hebron. Därför etablerades också den internationella observatörsstyrkan TIPH, en insats som drivs av fem länder, däribland Sverige.

Jag har under min tid i TIPH noterat hatet och dess konsekvenser som lett till en känsla av maktlöshet. Men jag har även träffat fantastiska människor, eldsjälar, som kämpar för att få till ett bättre samhälle och som inte låter hatet gro. Det är de människorna som får mig att känna hopp. Det är minnet av dem som jag ska försöka ta med mig hem till Sverige när jag avslutar min tjänstgöring i TIPH.

Vi får hoppas att 2018 för med sig mer positiva än negativa nyheter. Det måste bli ett bättre år.