Det internationella samfundet har nyligen reagerat starkt på en konflikt som länge frodats i Myanmar. Spänningar mellan muslimer och buddhister har funnits under lång tid och resulterat i ett antal dödliga sammandrabbningar de senaste åren. 2012 ledde spänningarna till omfattande upplopp med 200 döda och tusentals omplacerade i stängda läger.

Det som orsakade våldsutbrottet sägs ha varit mordet och våldtäkten på en buddhistisk kvinna. Under 2014 dödades 40 personer efter anklagelser om att muslimer mördat en polis. Mönstret har länge varit detsamma. Ryktesspridning om våld utfört av muslimer har lett till upptrappat våld från buddhister.

När en sammanslutning av den muslimska minoriteten rohingya under namnet Arakan Rohingya Salvation Army (Arsa) i augusti i år attackerade ett antal militärposteringar i Rakhinestaten inledde den burmesiska militären en oproportionerlig hämndaktion. Byar har bränts ner och hundratusentals rohingyer drivits på flykt.

Det är inte ovanligt att den burmesiska militären agerar hänsynslöst. Sedan militären tog makten 1962 har den gjort upprepade försök att utplåna tänkbara hot mot visionen om en enad buddhistisk nation.

Myanmar utmärks av sin mångfald av etniska grupper, den officiella siffran är 135. Dessa samlades i ett land i och med britternas kolonialisering. Den största etniska gruppen burmaner, som är buddhister, har länge dominerat alla nivåer av beslutsfattande och minoriteter har diskriminerats. Detta har lett till konflikter mellan den burmanskdominerade militärregimen och etniska minoritetsgrupper som gör anspråk på mark, naturresurser och självbestämmanderätt.

När Aung San Suu Kyi trädde fram som en förespråkare för demokratiska rättigheter i Myanmar efter militärens hänsynslösa svar på demonstrationerna 1988 blev hon utsatt för mordförsök och hon och hennes anhängare från National League for Democracy fick tillbringa många år i fängelse eller husarrest. Men 2010 blev Aung San Suu Kyi frigiven och i slutet av 2015, när demokratiska val äntligen kunde hållas i Myanmar, blev hon statskansler, i praktiken regeringschef. Sedan dess har hon arbetat för fortsatta demokratiska reformer och för att mäkla fred mellan regeringen och de etniska grupper som armén strider mot på flera håll i landet.

Aung San Suu Kyis försök till reformer är dock en balansakt. Hon fick nyligen erfara att hon rörde sig utanför sitt (oskrivna) mandat när hennes juridiska rådgivare, U Ko Ni, blev skjuten. U Ko Ni, som var muslim, var tongivande i arbetet med att försöka få till stånd en förändring av Myanmars problematiska konstitution.

Konstitutionen från 2008 är militärens ”masterplan” för att behålla makten. Konstitutionen gör att allmänna val kan hållas utan att äventyra militärens makt. Endast 75 procent av platserna i parlamentet utses av folket, de resterande 25 procenten utses av militären. För viktiga beslut krävs att mer än 75 procent av alla parlamentsledamöter röstar för ett förslag, vilket innebär att militären i praktiken har vetorätt i parlamentet. Militären utser också tre centrala ministerposter; försvarsministern, inrikesministern och ministern för gränsfrågor. Militären agerar inte under civil kontroll och Aung San Suu Kyi är juridiskt förhindrad från att beordra insatser som går emot militärens högsta befälhavare. Konstitutionen gör det också omöjligt för Aung San Suu Kyi att bli president.

När Myanmar nu befinner sig i kris pekar det internationella samfundet på Aung San Suu Kyi som medansvarig för problemen. Det har föreslagits att hennes nobelpris i fred ska återtas och hennes tystnad om situationen i Rakhinestaten uppfattas som ett godkännande av militärens brutala agerande.

Det är ingen avundsvärd situation Aung San Suu Kyi befinner sig i. Myanmar var för bara några år sedan ett land som utlänningar inte kunde besöka och som styrdes av en av världens mest brutala arméer. Nu har landet börjat öppna sig gentemot omvärlden. Men rättsväsendet är fortfarande mycket svagt och korruption och brott mot mänskliga rättigheter är vanligt. De pågående väpnade konflikterna har lett till att det finns en stor mängd internflyktingar. Myanmar är också ett av världens fattigaste länder.

Man kan önska att Aung San Suu Kyi tydligt skulle fördöma militärens agerande och tala ut om diskrimineringen av olika minoriteter i Myanmar, särskilt rohingyerna. Men utan att förringa deras lidanden och problem kan man reflektera över den kontext och de begränsningar som finns. Aung San Suu Kyi verkar i ett land som håller på att ta sina första stapplande steg mot demokrati. Förhoppningsvis, i framtiden, bort från mångåriga konflikter.