Under 2015 arbetade jag som utsänd av FBA för EU:s polisinsats i Afghanistan som senior rådgivare för rättsstatsfrågor. En av mina uppgifter var att integrera gender och kvinnors rättigheter i arbetet med att utveckla och professionalisera afghanska polisen. Hemma i den bekväma soffan kontemplerar jag över den verklighet jag har bevittnat och det liv jag lever.

Först lite personlig information om mig själv: jag är gift och jag valde själv vem jag skulle gifta mig med. Min man tillåter mig att arbeta. Jag har faktiskt inte ens frågat vad han tycker om den saken. Han slår mig inte. Inte ens när jag går hemifrån utan att fråga om lov. Jag är inte rädd för att min man eller min familj skulle skära av mig näsan eller tvinga mig att dricka gift om jag gör något som de inte tycker är bra. Om detta skulle hända skulle jag anmäla till polisen och förvänta mig att de skulle utreda fallet.

Jag är så lyckligt lottad att jag tar allt detta för givet och normalt reflekterar jag inte ens över hur lyckligt lottad jag är.

Kvinnor i Afghanistan har det sällan så bra. Afghanistan är det land i världen där det är farligast att vara kvinna. Enligt konstitutionen ska män och kvinnor vara lika inför lagen. Ett stort problem är att lagarna ofta inte efterlevs, alla lagar är inte bra för kvinnor och många av de statliga organ som ska säkra rättigheter, utreda, åtala och döma ofta sviker kvinnorna – förutsatt att kvinnorna har möjlighet och vågar anmäla de brott de blir utsatta för. Många kommer inte ens så långt.

Under 2014 rapporterades cirka 4 500 fall av självförgiftning och cirka 2 300 fall av att tända eld på sig själv (self-immolation – jag kunde inte det ordet innan jag kom till Afghanistan). I alla dessa fall rapporterades könsrelaterat våld vara orsaken. Det uppskattas att 87 procent av alla kvinnor i Afghanistan har utsatts för våld i hemmet.

Det finns också en koppling mellan hur kvinnor behandlas och BNP och intelligensnivå för nästa generation. Bakgrunden är att när kvinnor är undernärda föder de barn som kan bli hämmade i växten. Så är fallet i Afghanistan, där många barn är felnärda eller undernärda. Detta förekommer ofta i länder där kvinnor på långt när inte är jämställda och bildningsnivån för både män och kvinnor är låg. Då är det ofta männen som tar beslut som påverkar barnens hälsa. Eftersom kvinnor ofta behöver en man som följer henne till läkare blir barn inte sällan utan läkarvård. Dessa hälsofaror kan leda till att barn växer upp både fysiskt och mentalt hämmade. UNICEF skriver att 2004 var 60 procent av alla barn under fem år i Afghanistan hämmade i växten (jag tror mig ha sett att siffran för 2013 var ca 40 procent). UNICEF kallar detta för “a silent emergency”. Dessa barn är idag 10-15 år och landets nästa generation.

Självklart ska inte kvinnors situation förbättras bara för att de föder nästa generation, utan för att de som människor ska ha samma rättigheter som män. Det handlar om mänsklig säkerhet och mänskliga rättigheter.

På landsbygden i Afghanistan är statens makt svag och lokala seder och bruk råder. Lokala traditioner som inte har något att göra med islam tros vara islam och det är farligt att ifrågasätta detta. På landsbygden är det ofta traditionella rättssystem som befolkningen har tillgång till.

Det finns många exempel både i form av enskilda tragiska fall om hur kvinnor blir stenade eller brända, och hemsk statistik om våld i hemmet och till vilken grad kvinnor blir ojämlikt behandlade av rättsväsendet.

Det sägs ibland att mänskliga rättigheter och gender är västliga värderingar som inte går att överföra rakt av på ett muslimskt samhälle. Jag kan hålla med om att vissa saker kanske inte går att överföra rakt av och att vissa aspekter säkert är kulturellt och religiöst betingade. Men den nivå till vilken kvinnors situation i Afghanistan är hemsk och ojämlik, kan inte, enligt min åsikt, accepteras med ett kulturellt eller religiöst argument.

Om man skulle fråga en afghansk politiker eller makthavare skulle han säga att detta visst tas på allvar och att många saker har blivit bättre. Och många saker har blivit bättre! Men det är fortfarande en skrämmande verklighet.

Jag får också ofta höra att det tar tid att ändra på kultur. Ja, kanske det, men vad är kultur egentligen? Det finns bilder från Kabul på 70-talet där kvinnor ses klädda i knäkorta kjolar. Säkert var inte situationen lika liberal på landsbygden, men ändå!

Det är väldigt bekvämt i soffan hemma i trygga Sverige och jag är väldigt tacksam över att jag har det så bra. Efter året i Afghanistan är jag arg och upprörd över den verklighet jag har fått se en glimt av. Min soffa och Afghanistan känns som två motsatta ytterligheter. Jämlikhet och trygghet borde vara en självklarhet för alla kvinnor.