Klockan är 03.10. Det är natt och första advent. Jag är på Danderyds sjukhus. I sängen framför mig ligger min Pappa. Det ser ut som om han sover. Det gör han inte. Han håller på att dö.

Mamma ligger på en säng bredvid och vilar. Allt är väldigt stilla. Min bror och syster är på olika håll och försöker få några timmars sömn. Vi har vakat i tre dygn. Familjen är samlad och tillsammans tar vi farväl av Pappa. Vi pratar minnen, skrattar och gråter om vartannat. Jag sitter på en stol och känner tystnaden, kärleken och det starka band som vi har i familjen.

I onsdags var det julmarknad i EUPOL-insatsen i Afghanistan. Det var jättetrevligt och vi svenskar är ett bra gäng från polisen, MSB, FBA och andra kontrakterade. Nu sitter jag här.

Tidigt på kvällen i onsdags fick jag sms från min syster att Pappa hade blivit dålig. Det gick snabbt och inom några timmar visste vi att Pappa inte skulle kunna återhämta sig, utan det var av detta han skulle dö.

Vad gör man? Där satt jag i Kabul och har aldrig varit så långt hemifrån. Varken rent geografiskt eller i känslan. Jag blev överväldigad av alla känslor och av stress. Jag måste hem. NU. Var börjar jag? Klockan var cirka 21.00. Det var mycket som skulle ordnas för att komma iväg. Flygbiljett. Transport till flygplatsen med säkerhetsvakter och skottsäker bil. En transport som man måste boka ordentligt i förväg. Jag måste skriva på en ledighetsansökan. Visst finns det så kallad compassionate leave, men ändå ett visst mått av pappersarbete.

Alla tankar snurrade vilt i huvudet och jag kunde inte tänka klart. Jag ringde till Lars, som är chef för insatsens medicinska team. Inte för att jag trodde att han kunde fixa det åt mig, för jag var helt inställd på att det var jag som skulle fixa, men kanske kunde han vara rösten i förvirringen som kunde tala om för mig var jag skulle börja. Lars är svensk från MSB. Jag ringde till honom för att han är veteran i insatsen, vet allt, är otroligt trygg och jag känner ett stort förtroende för honom.

Jag förklarade att min Pappa var döende och jag behövde åka hem. Jag kom inte mycket längre än så innan han sa: ”Jag fixar det här. Du kan börja packa. Hur lång tid behöver du?”. Jag fick höra efteråt att det tog 58 minuter från det att jag ringde till att allt var klart för att jag skulle åka. Han hade fixat allt – informerat min chef, informerat FBA, vår ”tjänsteman i beredskap” och min handläggare Nicole, fixat biljett, specialtransport, säkerhetsvakter och andra arrangemang som är speciella för Kabul. Allt jag behövde göra var att packa och till och med det fick jag hjälp med av en vän och kollega. Tydligen hade man aldrig tidigare fått iväg någon så snabbt.

Jag åkte samma kväll. Ett dygns lång resa senare hämtade min man mig på Arlanda när jag landade vid midnatt. Vi åkte direkt till Danderyds sjukhus. Pappa levde fortfarande men inte mer än så. Hela familjen var där och tillsammans har vi sen vakat över Pappa. Att ha kommit hem i tid och få göra detta tillsammans med min familj är oerhört värdefullt. Det hade varit fruktansvärt om jag hade behövt sitta i Kabul och inte kunna vara med. Att det var så självklart att jag skulle hem, att inget ifrågasattes och att så många hjälpte till för att det skulle gå att ordna så snabbt är jag oändligt tacksam över.

När man ger sig ut på en internationell insats och åker långt hemifrån vet man att man tar risker. Det jag tänkte på var främst de säkerhetsrisker jag utsätter mig för. Men man riskerar ju också att inte vara hemma när det händer avgörande saker. Att vara sekonderad av Sverige och FBA innebär en stor trygghet mitt i alla de risker man tar.

Jag vill med denna text skicka ett stort tack till FBA, till Lars och till alla de i insatsen som hjälpte mig så att jag kom hem.

Pappa dog samma morgon 07.20. Hela familjen var där.