Jag har fått ett uppdrag. Ett, enligt mig, ganska svårt uppdrag. Jag ska skriva en handbok för rådgivare inom säkerhetssektorreform. Och här sitter jag nu och funderar över paradoxen av att skicka ut rådgivare för att stödja en process som många gånger initierats av givarsamhället och samtidigt förespråka att en av de viktigaste principerna i denna typ av stöd är lokalt ägarskap. Hur går det ihop? Men jag ska ta det från början.

Säkerhetssektorreform (SSR) är en politisk process inom vilken alla de säkerhetsstrukturer, formella och informella, som finns i ett land reformeras. Det handlar om enskilda aktörer som militär och polis, tull, domstolar, kriminalvård etc, men också om de institutioner som är satta att kontrollera och övervaka säkerhetssektorn (parlament, regering, ombudspersoner osv).

Säkerhetssektorreform är på många sätt lik andra typer av reformer inom den offentliga sektorn men är allt som oftast känsligare då en reformering av säkerhetssektorn förändrar maktbalanser och vem det är som kontrollerar våldsmonopolet i ett land.

I och med att SSR har blivit en allt vanligare del av de statsbyggnadsprocesser vi stöttar i konflikt- och postkonfliktländer har också förekomsten av rådgivare inom detta område ökat. Och här sitter jag nu alltså och funderar. Funderar över rådgivarens roll och hur den går ihop med principen om lokalt ägarskap. Den som säger att det är våra partners som ska driva reformprocessen, med oss som stöd om så efterfrågas. Genom att sända ut rådgivare blir en ju direkt involverad i den lokala processen och här gäller det därför att hålla tungan rätt i mun för att inte frångå sin roll och istället börja genomföra reformprocesser.

Komplexiteten i begreppet lokalt ägarskap handlar naturligtvis också om vem som egentligen kan representera ett lokalt ägarskap. Är det de officiella företrädare som vi allt som oftast interagerar med eller är det befolkningen i stort? Är alla grupper av befolkningen representerade?

Som rådgivare i en SSR-process är det naturligtvis omöjligt att ta ansvar för ägarskap på alla nivåer och i alla delar av en process men alla kan bidra till något. Ibland kan det kanske vara tillräckligt att stanna upp och ställa sig ett antal frågor. Vem är det som fattar beslut? Vem sätter agendan och vem prioriterar mellan olika val? Vem äger resultaten av en process? På så sätt kommer vi åtminstone en liten bit på väg.

I samma stund som jag skrivit ner detta, tänker jag att vem är jag att sitta och definiera vad lokalt ägarskap är och hur vi ska bli bättre på att öka det? Och där är den igen, paradoxen. Att här sitter jag i Sverige och försöker komma fram till svar som kanske egentligen borde formuleras av någon annan.

Vikten av att lyssna och i dialog komma fram till hur vi bäst kan stödja är uppenbar. Att vara en god lyssnare är därför en av de viktigaste egenskaperna när en iklär sig den rådgivande rollen.