Den oanvända marknaden – biståndets utmaningar i Kongo

15 km norr om staden Goma, vid foten av den mäktiga vulkanen Nyiragongo, där landskapet skiftar från böljande kullar till karg slätt, ligger byn Kibati. Det är en liten by som vid första anblick mest liknar en kongolesisk variant av en enslig vilda västern-stad. Ett trettiotal små trähus utspridda runt en vägkorsning, en större lagerlokalsliknande byggnad som fungerar som kyrka samt ett bambuskjul som härbärgerar en polis eller en soldat, beroende på vem som råkar befinna sig på platsen. Kort sagt en by likt många andra byar här i norra Kivu-provinsen.

Det finns dock en relativt nybyggd marknadsplats här. Huvudbyggnaden ligger i utkanten av byn, ett femtiotal meter från vägen. Den ser ut att vara övergiven, eller rättare sagt så ser den helt oanvänd ut. Ett tydligt exempel på bristen på ekonomiska möjligheter för lokalbefolkningen i ett område som genomlidit mer än 20 år av konflikt och krig, tänker jag när vi passerar.

Men vänta nu, vid sidan av vägen, hundra meter från byggnaden står ett femtiotal kvinnor som alla säljer grönsaker och frukt till förbipasserande minibussar och bilar. Det är hektiskt. Priset för ett kilo vitkål förhandlas, lastas i bakluckan på bilen eller på taket av minibussen som sedan fortsätter sin färd. Det hela liknar en sorts ”drive through”-marknad.

Kibati är en viktig handelsplats där produkter från de mindre byarna säljs och transporteras till Goma eller till Rutshuru, förklarar min kongolesiska kollega Joseph.

– Men varför använder de inte marknadsbyggnaden? frågar jag.

Joseph förklarar att byborna här i området gladde sig åt marknadsplatsen men att de inte kunnat använda den som det var tänkt då den ligger för långt ifrån korsningen där en stor del av försäljningen sker.

Ytterligare ett bra exempel på väl spenderade västerländska skattepengar, tänker jag cyniskt för mig själv.

Tyvärr så är marknaden i Kibati inte det enda exemplet på ett projekt här i östra Kongo som inte får den positiva effekt som var tänkt från början. Det finns flera anledningar till detta. Den prekära säkerhetssituationen leder till att många projekt avbryts eller påskyndas vilket i sin tur leder till brister i uppföljning och utvärdering. Korruption och brist på finansiell kontroll leder till att pengarna inte räcker till. Samt att utvecklings- och fredsbyggandeprogram och projekt designas efter västerländska synsätt och föreställningar kring människors verklighet.

Den här marknadsplatsen är ett exempel på det senare och visar vad som händer när organisationer inte tar sig tid för att lyssna på samtliga samhällsgrupper i området där projektet skall verkställas samt inte gör en tillräckligt djup analys av vilka lokala behov som projektet behöver tillgodose.

Nu är det paradoxalt nog inte helt lätt att finna ytor där vi kan lyssna på och identifiera befolkningens behov. Här i östra Kongo känns det ibland som att vi har fastnat i ett negativt mönster. Internationella aktörer tar sig ut i fält för att analysera och förstå men talar oftast bara med ”the usual suspects” det vill säga ett antal ledare för olika samhällsgrupper. Deras uttalanden blir till sanningar och används som bas för projektets analys. Det är dock svårt att veta om dessa uttalanden verkligen ger uttryck för de behov och önskemål som lokalbefolkningen har. Detta är särskilt viktigt att ha i åtanke här i den kongolesiska kontexten där civilsamhället har blivit allt mer politiserat och där ledare för samhällsgrupper använder sin ställning för att nå politiska positioner på provinsiell eller nationell nivå.

Vad kan då göras för att undvika detta?

Det har visat sig att organisationer som inledningsvis fokuserar sina projekt på deltagande dialogprocesser, där befolkningen inkluderas i både analys- samt beslutsprocesser, har större chans att nå de positiva resultat som efterfrågas. Det kan tyckas logiskt men det innebär ett nytt sätt att tänka kring projektprocesser och kring flexibilitet gällande projektens förväntade resultat. Detaljerade projektplaner kan behöva omformuleras, aktiviteter kan komma att strykas eller läggas till, aktörer som initialt inte identifierats som målgrupp inom projektet kan få nyckelroller etcetera. Dessutom så innebär det att utvecklings- samt fredsbyggandeaktörer behöver ställa sig utanför sina invanda synsätt, sina föreställningar om hur verkligheten ser ut och verkligen lyssna på dem som vi är här för att stötta. Det är inte helt lätt.

Vi stannar mitt i mängden av försäljare. Joseph rullar ner rutan, förhandlar på Swahili och köper en stock bananer.

– Det är de bästa här i trakten, säger han när han rullar upp rutan, lägger i ettans växel och rullar vidare.