Föräldraledighet: taktisk framryckning och absolut nervkyla

Da mamma, da da DAAAAAAAA!!!

Jag vill helst bara dra kudden över huvudet för klockan står på 04:37, och jag har max skrapat ihop fyra timmars sömn i natt. Men min mycket bestämda ettåring står i sin spjälsäng och tycker att det är hög tid att börja dagen. Av vana vet jag att falsettskriket, som skulle kunna pulverisera glas, sätter igång inom 30 sekunder. Dags att gå upp. Ettåringen är lika pigg som jag är trött. Trött, men förberedd.

Krumma ostadiga ben går raka vägen till barnstolen, dags för smörgås. De uppmanande skriken uppnår crescendo när brödrosten plongar till. Havregrynsgröten, och framför allt kaffet, kokar redan (allt står uppmätt på spisen sedan igår kväll så det är bara att slå på). Jag vet att jag har max sju minuter innan han vill ner. Då är det raka vägen till vagnen och skorna som gäller, ut! Han vet vad han vill. Men det gör jag också.

Och det inkluderar inte att gå till parken klockan fem på morgonen. Följaktligen finns ett spår med små stationer av leksaker – bultbrädan här, dockvagnen där – utspritt på strategiska platser i lägenheten.

Leksakstelefonen på köksgolvet. Jag slänger i mig kaffet. Hälla vatten i bunkar (så han blir ren från frukostkladdet också). En snabb dusch för mig. Distraktionen räcker till och med så jag hinner klä på mig och vika en tvätt. Någonstans där vaknar storebror och min man (kvällshjälten som preppat kaffet). Ett par pulstoppar när lillen vill ha en andra frukost, en incident med flygande leverpastej, och ett par syskonbråk som avstyrs. Men klockan börjar snart närma sig någorlunda kristlig tid. Jag måste erkänna att det inte är utan viss lättnad jag lämnar stöket och åker till jobbet.

Ett par timmar senare kryssar jag mig fram i minglet av mina något yngre kollegor som nyss kommit in till kontoret. Mitt mål: kaffemaskinen. Rutinerat trycker jag på knappen för att öka styrkan. Det känns som om alla pratar om klubbar de varit på, bra podcasts eller söndagsbilagor de läst. De ser välkammade och utsövda ut, liksom nyponrosiga. Och de har inte leverpastej på kavajslaget.

Hemma hos mig är morgontidningen något vi bär ut till pappersinsamlingen i nystrukna, olästa högar och jag vet inte när jag senast var på en klubb som inte berörde Bamse. Däremot har vi öron-näsa-halsläkarens privata mobil på speed-dial och jag vet allt som finns att veta om fläckborttagning och Teletubbies. Föräldraskapet har helt klart förändrat mitt fokus i livet. För att inte tala om min klädstil. Och min dygnsrytm.

Men. Jag vill inte säga att det bara är till det sämre. Att vara förälder innebär en daglig fördjupning i förutseende problemförebyggande planering. När mataffärens godisgångar och glassdiskar är ett minfält, varje färgglad leksak en potentiell konfliktorsak och varje hemgång från parken innebär ett smärre våldsutbrott. Det är lätt att använda krigsmetaforer, fast det ju är fredsbyggande jag jobbar med.

Det kanske inte är så tokigt ändå. Föräldraskap kan definitivt innebära kompetensutveckling inom flera viktiga områden. Dagislämning: strategisk planering och taktisk framryckning. En tur till mataffär och lekpark: förutseende omvärldsanalys samt kreativ och konfliktförebyggande förhandlingsteknik. Matlagning med två griniga, hungriga barn: extrem simultankapacitet, stor uthållighet med inslag av absolut nervkyla.

Och förutseende, kreativitet (och tidiga morgonvanor) är kanske inga dumma egenskaper i arbetslivet. Medan mina kollegor satt med sina morgontidningar hann jag riva igenom mailen, lägga beslag på en av kontorets främsta bristvaror (kaffekoppar), avstyra en agendakrock, kommentera ett papper och aktualisera att göra-listan. Dessutom hann jag skicka ett utkast till dagordning och lite dokument som jag vet att min chef kommer behöva innan hon ens vet om att hon vill ha dem. Vid halvtiotiden sitter jag rätt nöjd framför skrivbordet med min kopp i handen. Så länge det finns starkt kaffe (och fläcktåliga kläder), är det inte så dumt att vara förälder ändå.