För några dagar sen var det val i Sverige och samma kväll fick vi valresultatet. Det förekommer kanske oegentligheter men sällan hör man någon ifrågasätta valresultatets legitimitet. I Afghanistan skedde andra rundan av presidentvalet i mitten av juni och vi väntar fortfarande på ett slutresultat, mer än tre månader senare.

Dr. Abdullah Abdullah vägrade i mitten av juli att acceptera resultatet som gav hans motståndare, Dr. Ashraf Ghani, segern med nästan en miljon röster. Efter intensivt medlande, lett av den amerikanske utrikesministern John Kerry och FN:s särskilda representant Jan Kubis, gick båda kandidaterna med på att alla röster skulle granskas under närvaro av representanter från båda kandidatlägren och nationella och internationella observatörer. Den oberoende valkommittén med stöd av FN skulle leda granskningen.

Det har varit långa dagar sen dess. Jag har själv deltagit som internationell observatör i EU:s observatörsteam och granskningen har kantats av alla möjliga sorters utmaningar; otydliga processer, avbrott i granskningsarbetet och till och med handgemäng mellan kandidatlägren.

För oss som observerade stod det dock tidigt klart att slutresultatet inte skulle ändras. Inte nödvändigtvis för att det är det legitima resultatet, men för att det helt enkelt är väldigt svårt att bevisa valfusk, även när många faktorer pekar åt det hållet.

Jag förväntar mig att Ghani förklaras vinnare av valet under de kommande dagarna. Varför resultatet dröjer beror nog på att det pågår förhandlingar för att hitta en politisk lösning som Abdullah kan godta. Vissa rykten säger att Abdullah har ett pris, närmare bestämt 200 miljoner dollar, för att godta en förlust. Men då ska man veta att detta är bara ett av många mer eller mindre sannolika rykten som florerar.

Bland EUPOL:s nationellt anställda är besvikelsen över utvecklingen tydlig. Många av dem som stolt visade upp sitt bläckbefläckade finger har nu tappat förtroendet för båda kandidaterna, såväl som för staten i allmänhet. Jag förstår dem, det har varit ett bitvis smutsigt spel och allra värst rankar jag Abdullah-lägrets hot om parallellt styre i provinser där Abdullah är som populärast.

Istället hoppas jag kandidaterna tar det halmstrå som återstår och accepterar resultatet, bildar en samlingsregering och visar att de vill arbeta mot ett förbättrat Afghanistan. Jag tror det är ett måste för att kunna påbörja återuppbyggnaden av förtroendet för den afghanska staten, såväl som för ett framtida demokratiskt Afghanistan. Med val som detta är tyvärr benämningen ”demokrati” en överdrift.

Själv tar jag med mig minnen från mötet med de många, ofta unga, män och kvinnor som har arbetat med granskningsprocessen. Jag hoppas dessa individer får en möjlighet att fortsätta bidra till att utveckla Afghanistan – det skulle åtminstone inge mig en gnutta hopp om landets framtid.