Grannlandet som skrämmer

Jag vet inte om man ska kalla det en temadag – men Ukraina har varit den röda tråd som vävt min måndag. Först läser jag morgontidningen, vars framsida domineras av en bild från Donetsk i östra Ukraina. Separatisterna har gjort militära framsteg, av allt att döma understödda av reguljära förband från den ryska armén. Jag dricker upp mitt kaffe, funderar på situationen i Ukraina samtidigt som jag kollar att barnens galonbyxor är nedpackade i deras små ryggsäckar.

Sedan, när jag cyklat till kontoret, drabbas jag av lite svårigheter med planeringen av min höstkalender: Kommer jag att åka till Kiev för en utbildning för den nya EU-missionen? Efter ett snabbt samtal med Bryssel har vi tentativa datum och vi kan börja planera utbildningsinsatsen. Vid kaffeautomaten stöter jag på mina kollegor som driver FBA:s omfattande Rule of Law-projekt i Ukraina. Vi frågar oss hur den väpnade konflikten kommer att påverka landet, och säkerhetsläget i huvudstaden. Medan kaffekoppar fylls diskuterar vi hur pass mycket konflikten kan komma att underminera förutsättningarna för den nya EU-missionen att verka. Och därmed också vår planerade utbildning av missionens personal.

På eftermiddagen skickar min man vidare ett e-postmeddelande han fått från en av våra ryska bekanta från den tid vi bodde i Moskva. Jag antar att man kan säga att vår vän hör till den mer liberala delen av befolkningen, och han har sagt vad han tycker i rysk media under många år. Nu vill han låta oss och andra veta att han gärna skulle ta ett jobb utomlands. Han, och hans familj, känner sig inte längre bekväma och säkra i sin hemstad.

Några timmar senare, på andra sidan dagishämtningen och annat, kommer min man hem. Vi pratar oftast om annat än jobbet. Denna kväll är dock ett undantag: barnen-är-lagda-vinglaset åtföljs av – just – Ukraina. Hur ska man förstå, förhålla sig till och hantera det som händer i vårt närområde? Och just innan jag kryper till sängs ringer min mamma. Hon vill prata om barnlogistik, men innan hon lägger på kommenterar också hon, som växt upp med historier om finska vinterkriget, vad som händer i öster. ”Den där Putin”, säger hon med finsk brytning, ”fy, stackars Ukraina”.

Allt det där är naturligtvis förskräckligt. Jag är inte den mest välinformerade analytikern av utvecklingen i vårt östra grannskap, inte heller tror jag mig kunna överblicka konsekvenserna för omvärlden och Sverige. Men så mycket har jag ju klart för mig att vi har ett stort grannland som anser sig ha rätt att ta för sig av andra länders territorium ungefär som de allra mest sockersugna agerar kring fikabord, och det är naturligtvis inte särskilt bra för de länder som potentiellt kan hamna i rollen som kanellängd.

Men så finns det också en annan tanke. Jag skulle inte säga att den är positiv eller bra. Den handlar mer om meningsfullhet. Jag tror allt det vi på FBA ägnar oss åt gör nytta. Vi gör något som är till nytta för andra, och i förlängningen också för oss. Vad jag kände mot slutet av denna (tema)dag då Ukraina var ständigt återkommande är att somligt ibland känns ännu mer meningsfullt än annat. Jag tror i och för sig inte att vår utbildning är avgörande för hur EU-missionen i Ukraina ska fungera, inte heller att missionen kommer bestämma huruvida Ukraina lyckas skapa säkerhetsstrukturer som på sikt kan stå emot inre och yttre utmaningar. Men just denna gång känns bara avståndet mellan att hjälpa andra och hjälpa oss själva lite kortare än vanligt, och om vi kan bidra, om än marginellt, så vet jag att FBA kommer göra det bra.